På silfverpallen sutto nu hvarken sonen af södern eller sonen af norden. O gudar! skall då pallen, boudoirernas lägsta möbel, alltid vara öfversta steget till gudinnans char! Och skall denna char, som evigt glänser af gudinnans skönhet, aldrig få stråla af gudinnans dygd! Och slutligen, skall det då aldrig finnas någon manlig arm nog mäktig att hejda det mot solen skenande spannet, innan det blir för sent, innan ögat blir stunget af solens stråle och hjernan förbränd af dess eld!
Nej! Josef tillhör gamla testamentets tider. Men en mild guddom, som icke vill att nya testamentet skall sakna sin, nalkas i hög tid den nya madame Potifars dörr och ropar derigenom med en qvinnas stämma:
“Madame! madame!“
Kabinettets sköna herskarinna spritter upp lik en yrvaken och, kastande för andra gängen silkesmanteln kring sammetsskuldran, flyger hon till dörren.
“Madame! Hertigen!“ ropar samma röst.
“Hertigen!“ upprepar damen innanför.
“Ja, han vill på ögonblicket tala med markisinnan.“
“Sade du ej att jag icke tar emot?“
“Jag sade till och med att madame åkt ut.“
“Men?“