“Jo, min vän“, afgaf den sköna sjelf till svar, “hans öde blir att stanna här, medan jag i salongen afskedar en hertig.“
“Markisinna!“ stammade Armand, förande hennes begge händer till sina läppar.
“Inför verlden är jag markisinnan Eulalie d’Estelle“, svarade hon, “men endast Eulalie för er, för dig ... Ni skall bli lycklig, älskade barn! ... ni skall få se.“
Markisinnan Eulalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand Cambon, hvarefter hon försvann genom blinddörren.
Denna kyss gifven i Ludvig XV:s dagar, och markisinnan Eulalie d’Estelle skulle blifvit brännmärkt; samma kyss gifven under skräck-regeringens tid, och guldarbetaren Armand Cambon skulle blifvit guillotinerad. När ytterligheterna möta och nöta hvarandra, tager menskligheten ut sin rätt. Har man icke vunnit annat på den första franska revolutionen, så har man åtminstone vunnit det, att man kan kyssas utan att först behöfva rådfråga stamträden.
Tionde kapitlet.
Tillbaka från Söder till Nord.
Sonen af södern var nu allena. Han sökte draga ett djupt andetag, ty det var längesedan han ordentligt fått andas ut. Han gned sina ögon med fingerspetsarne, ty det var längesedan han kunde se klart framför sig. Men allt förgäfves. Han liknade en drucken, som med skum blick och darrande hand famlar efter det sista glaset, rädd att stupa, innan droppen blifvit tömd.
Allt hvaraf han nu omgafs, var icke heller ämnadt att göra honom nykter. Boudoiren var visserligen icke på långt när så rikt upplyst som kabinettet, ty endast ett ljus af rosenfärgad spermaceti brann i midten af den stora kristallkronan. Men derigenom fick hela rummet ett högst underligt och hemlighetsfullt utseende, ty från takets medelpunkt, hvaruti fästade sig den förgylda bronshand, som uppbar sjelfva kronan, utgingo, liksom radier, de många fina skuggorna af de gyllene band eller trådar af brons, hvilka med sina påträdda facetterade kristallkulor uppburo de horisontela kristallbanden af kronans nedre del. Skuggorna tecknade sig först på taket, hvarefter de, brytande sig i räta vinklar, vid taklisten och borderna, spredo sig ned utför de ljusblå sidenväggarne samt öfver de invid dessa stående möbler tilldess de, ånyo brytande sig nedanför panelen, löpte från alla fyra sidorna öfver golfvets brokiga matta och slutligen förenade sig i en stor tät krans, afbildad på mattan midt under kronans gyllene kupa.
Boudoiren, sålunda af dessa skugg-radier griljerad, liknade en stor, konstigt arbetad fängelsebur, mellan hvars svarta galler framtindrade ett brokigt virrvarr af tyllspetsar och sidendamast, af silfver och guld i alla möjliga brytningar och vidunderliga former.
Allt röjde vällust, men också bojor; allt påminde om paradiset, men också om ormens gift; allt bebådade njutningen, men också döden.