“Du säger till att man spänner från hästarne!“
“Monsieur Armand åker då icke?“ frågade Denise med en röst som föreföll Armand något sväfvande.
“Nej, och monsieur Armand går icke heller, ty han superar hos mig.“
“Har madame något vidare att befalla?“ frågade Denise knappast hörbart.
“Nej.“
Denise gjorde en djup nigning och aflägsnade sig mycket blek om kinden.
Derefter närmade sig den förtrollande värdinnan sin gäst, som knappast hörde eller såg.
“Och hvad tror ni dens öde blir, som hvarken går eller åker?“ frågade hon honom.
Armand svarade icke. Han kunde blott le såsom den lycklige ler.
“Kom!“ befalde herskarinnan, hvarefter hon, fattande hans hand, förde honom genom en blinddörr in i ett annat rum, vida grannare och betydelsefullare än det förra, ty det var samma boudoir, som vi uti en föregående tableau vivant visat läsaren, medan vår hjelte var på väg till Bicêtre.