Armand insåg att en kammarjungfrus bröst, trots planchetten, icke kunde vara mera stålsatt och betryggadt mot den lilla svartalfen, än alla andra menniskors, hvarför han, som var för artig för att kunna säga kammarjungfrun sitt hjertas mening midt upp i synen, nöjde sig med att under ett visst förnämt leende, värdigt en markisinnas älskare, egna markisinnans kammarjungfru följande temligen hvardagliga komplimang:
“Jag är mycket smickrad af er godhetsfulla uppmärksamhet, men kan icke inse huru jag gjort mig förtjent deraf.“
“Ah! han tror mig icke, han tror mig icke!“ yttrade den förtviflade Denise, som nog visste hvad en dylik förnäm ton betydde.
“Men, bästa mademoiselle Denise“, fortfor markisinnans älskare, “ni vill att jag skall tro så ofantligt mycket, men sjelf vill ni icke bevisa det ringaste.“
“Ni fordrar bevis?“
“Ja, det är väl det minsta jag kan fordra af ert förstånd, för att kunna tro ert hjerta.“
“Och om jag skulle kunna bevisa hvad jag sagt?“
“Så ginge ni verkligen min önskan till mötes“, svarade Cambon med samma förnäma lätthet.
Man antager så hastigt denna förnäma lätthet, när man står som disponent i en boudoir emellan ett toalettbord, dignande af silfver och guld, och en imperialsäng med speglar i väggen och taket.
“Om jag t. ex. sade er att markisinnan är gift?“ frågade Denise, fixerande skarpt sin extra husbonde.