“Gift!“ upprepade Cambon, utan att störta till jorden; “jag trodde hon var enka, jag.“
Detsamma tror något hvar om bättre fruntimmer, som taga mot gäster, utan att föreställa dem för mannen. Vår älskare tycktes icke heller taga särdeles hett vid sig öfver den omständigheten att markisinnan fortfarande var gift. Men en son af södern förvånas, tyvärr, sällan öfver att hans älskarinna är gift, och om han förvånas, så är det öfver en kammarjungfru, som finner ett sådant förhållande så besynnerligt. Vi nödgas bekänna, att en eller halfannan timmes vistande under tropiken icke varit helsosamt för vår hjeltes sedliga grundsatser. Detta gör oss ondt, ty hvem vill icke gerna uti sin hjelte se ett mönster för alla dygder!
“Bor markisinnans man här i huset?“ åtnöjde han sig derför att fråga.
“Nej!“
“Han är då på resor? ... det är märkvärdigt att de, som hafva de vackraste hustrurna, alltid skola vara de största turisterne.“
“Nej, han uppehåller sig för närvarande i Paris.“
“Han är i Paris och bor icke hos sin hustru!“ ... yttrade Cambon med något lugnare samvete; “förhållandet emellan de begge makarne är då icke det allra bästa?“
“Icke det allra bästa?“
“Naturligtvis, efter de lefva skilda från hvarann!“
“Skilda och likväl oskiljaktiga.“