“Olycklige!“ utropade hon, “vill ni mörda mig! vill ni mörda er sjelf! ... De skola döda mig, som förrådt hemligheten, de skola döda er, som känner den! ... Jag är icke den första qvinna som hennes förföljelse och hämnd drabbar, och ni skall icke heller bli den förste man! ... I himlens namn, lugna er!“
Armand hejdade sig, ty han kände medlidande med den fasa, som stod tecknad i den arma kammarjungfruns ansigte; men han lugnade sig icke.
“Jag måste ut, jag måste bort från denna röfvarkula!“ ropade sonen af norden, ty dit var han nu på väg med tankens fart; “men icke för det jag fruktar röfvarbandet, utan derför att jag vill förekomma det rysliga brott man har i sinnet ... Jag måste ut!“
“Tyst, jag besvär er! tala sakta!“ bad Denise; “hvad ämnar ni göra? ... gif mig tillbaka biljetten!“
Cambon stoppade den i sin bröstficka.
“Ha! ni vill då förråda mig!“ våndades Denise, vridande händerna.
“Nej, ingen skall veta, att ni gifvit mig denna skrifvelse“, bedyrade Armand, “ingen skall veta hvad ni berättat mig ... Lugna er derför, goda flicka!“
“Men hvad tänker ni göra med denna olycksaliga biljett?“ frågade Denise, något tröstad af hans vänliga ord.
“Hvad jag än tänker göra dermed, kommer ni aldrig att på något sätt bli inblandad i saken ... Men är ni då tvungen att längre dväljas i närheten af detta vidunder?“
Det fortfor, såsom vi höra, att bära upp mot norden.