“Jag ljuger icke, när jag talar sanning“, svarade Denise med fast ton; “och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.“
Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade det åt Cambon.
“Läs“, sade hon, “och öfvertyga er sjelf ... Under det ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att bränna upp liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser hon förr bekommit ... läs, läs! och säg sedan att jag ljugit!“
Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i biljetten.
Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta, och detta var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.
“Den lefvande gladan! den lefvande gladan!“ mumlade Armand mellan tänderna.
Denise hade för litet studerat fåglarnes och Hvita Björnens historia för att kunna begripa den unge mannens mening med den lefvande gladan.
“Ha! de bofvarne!“ uttryckte sig Armand tydligare; “men jag skall demaskera dem, jag skall krossa dem! ... jag vill ...“
Dervid tog han ett steg mot blinddörren, som ledde till kabinettet.
Denise, som nu började begripa, flög efter honom, fattande hans ena arm, vid hvilken hon hängde sig fast.