“Nå, då inser jag icke heller hvarför ...“
“Och ett bevis på att de ganska väl komma öfverens“, yttrade Denise, “är att hertigen i dessa dagar ämnar gifta sig.“
“Offentligt med markisinnan ... Allt det der är ju som det bör vara.“
“Nej, icke med markisinnan, utan med ett annat fruntimmer, som naturligtvis icke vet att hertigen förut är gift.“
“Med ett annat fruntimmer!“ utropade Armand med ena foten fastspikad vid mattan.
“Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom dertill“, förklarade Denise.
“Hon tillråder det!“ fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.
“Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!“ bedyrade kammarjungfrun.
Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
“Men det vore ju en nedrighet“, sade han, “det vore ju det största skurkstreck emot en tredje oskyldig person, ett groft brott emot naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt! ... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!“