“Men som ni känner mig, så kan ni heller icke tro det’“ svarade Armand undvikande; “det säkra är emellertid, att ni har stora skäl till belåtenhet med hvad jag gjort.“
“Ja, du har rätt, min gosse ... Nämn mig derför en tjenst, som du vill att jag skall bevisa dig, och jag skall göra den, om jag också ensam måste storma Tuilerierna.“
“Den tid kan väl också en gång komma“, svarade Armand leende, “och jag är öfvertygad om att Hvita Björnen då icke blir den, som gömmer sig i Madelones grafkor.“
“Mille démons, Armand lille!“ utropade Simon, skakande Armands begge händer; “jag skall äfven ha kransar för en ny Juli-kolonn ... Men hvart går du?“
“Klockan är mycket och jag har åtskilligt att beställa på annan ort.“
“Nå farväl då, min gosse ... Men hör på, Armand lille!“
“Hvad önskar ni?“ frågade Armand, stannande.
“Den der lilla biljetten.“
“Nåväl?“