“Ja, och sjelfva koret skall vara så rymligt ...“
“Att ni om helgdagarne kan sitta deruti, ty hvarje helgdag skall ni gå dit med era kransar.“
“Ja, ja, jag skall gå dit om hvardagarne också ... det skall bli mitt enda nöje, ty det är ...“
Hvita Björnen tystnade och vände sig bort. Mycket starka menniskor äro vanligtvis mycket rädda för att visa andra den ömmare rörelse, som någon gång öfverväldigar dem. De blygas för det som tvärtom borde utgöra deras och mensklighetens ära.
“Det gläder mig innerligt, och det skall också glädja min far, att ni nu känner er lyckligare än förr“, sade Cambon.
“Ja, det bör kunna bli något för femtontusen francs ... bör kunna bli bättre än de flestes ... bör bli lika vacker som aristokraternes.“
Äfven denna sednare omständighet bidrog mycket till Hvita Björnens fröjd. Han hade, såsom vi redan känna, mycket att fördöma aristokraterne för, och det icke minsta var den lyx, hvarmed de sökte föreviga sina döde. Men när det gälde Madelone eller honom sjelf, då var det, såsom vi finna, alls ingen lyx; det var tvärtom den naturligaste sak i verlden att hafva till och med den rikaste grafvård i verlden, åtminstone så rik som de förhatlige aristokraternes. Menniskan är sig lik, och det var icke Hvita Björnen förbehållet att jäfva den satsen.
“Men hvad menade hon med det der hastiga aflägsnandet?“ frågade Simon efter en stunds högtidlig tystnad, helgad minnet af den märkvärdigaste bland spets-tvätterskor; “det ser ut som skulle du ha aflägsnat dig för hastigt.“
“Ja, så synes det“, svarade Armand något förlägen och tankspridd.
“Det var besynnerligt ... aflägsna dig innan du fått fullt besked om den sak, hvarför du besökt henne ... Om jag icke kände dig, skulle jag kunnat tro, att du varit något liknöjd för hvad som rörde mig och Madelone så nära.“