“Det var besynnerligt.“
“Hon kan ha många anledningar att ej utsätta sitt namn ... det kan också vara ett bevis på en anspråkslös välvilja.“
“Har du någonsin förr hört ett dylikt fall?“ frågade Hvita Björnen; “har du någonsin förr sett en förnäm dam uppresa en vård på en fattig tvätterskas graf?“
“Nej, käre Simon.“
“Jag tackar dig, min gosse, för det du ryckte henne undan lejonets tänder“, sade Hvita Björnen, fattande sin unge väns hand och tryckande den varsammare än nyss; “jag tackar dig för det du slog mig till marken ... Madelone skall äfven en gång tacka dig, ty det var en ädel qvinna du räddade.“
“En ädel qvinna!“ mumlade Armand mellan tänderna, ty han tänkte på en annan biljett, som han hade i en annan ficka.
“Madelone har förlåtit henne“, fortfor Hvita Björnen; “ty Madelone får en grafvård i Père-Lachaise ... det är klart att det skall bli i Père-Lachaise?“
“I Père-Lachaise, ja visst.“
“Och grafvården skall bli en bland de stoltaste ... det skall bli ett ordentligt grafkor med murad graf inunder och så stor ...“
“Att också ni en gång får rum deruti, käre Simon“, sade Armand med rörelse, ty Hvita Björnens ögon skimrade af en fuktig glans.