Ert hastiga aflägsnande i går förorsakade att ingenting då blef bestämdt, angående er gamle vän, som onekligen förtjenar det varmaste deltagande, ty hvilken menniska med hjerta skulle ej ömma för en så stor olycka och ej uppbjuda alla sina krafter för att, så vidt möjligt vore, mildra den? Man har derför ansett sig böra förklara att hvad som i går lofvades, skall till alla delar uppfyllas i dag. Ni kommer väl ihåg att löftet i går grundade sig på er egen tanke, ert eget råd; och som man bör förmoda, att ingen bättre än ni kan känna den hederlige, om också något originelle, mannens anspråk så gör man sig förvissad om att hvad man nu gör för honom skall af honom emottagas med glädje, och denna glädje skall då äfven blifva dens, som skrifvit dessa rader.“
“Läs om det der en gång till, Armand lille!“ bad Hvita Björnen med särdeles förnöjdt utseende.
Armand uppfylde hans önskan, tilläggande derefter:
“Medgif, fader Simon, att det icke är många glador som skrifva så vackert.“
“Det har förvånat mig“, medgaf Hvita Björnen; “det finns då heder och samvete äfven bland denna klass.“
“Och när jag dertill lägger den djupa ånger som ...“
“Jaså, hon ångrade sig äfven?“ inföll Simon; “hon begret den stackars Madelones öde?“
“Ja ... och till ett bevis derpå hafva vi ju hennes egenhändiga skrifvelse.“
“Står hennes namn under biljetten?“
“Nej.“