“Visserligen ... det bör kunna bli den ståtligaste grafvård för femtontusen ... Nå, har du redan fått pengarne, Armand lille? ... dina fickor se väl tunna ut, tycker jag.“
“Icke ännu, men jag har hennes löfte, som ...“
“Jaså, bara hennes löfte“, inföll Hvita Björnen, “bara hennes löfte! ... ha, ha, Armand lille!“
“Jag medger att när jag i morse lemnade sängen“, sade Cambon, “trodde jag icke mycket på det löfte hon gaf mig i går; ja, jag hade till och med mina stora anledningar att tro det alltsammans skulle stanna vid blotta löftet ... Men när jag för en timme sedan hemkom från Bicêtre, dit jag tidigt på morgonen begifvit mig för att träffa min far, satt i låset till min kammare denna lilla biljett.“
Cambon tog dervid upp en liten ny rosenbiljett, som han visade sin vän Hvita Björnen.
Denne kastade en begärlig blick på biljetten och förde raskt sin breda hand till den, liksom ville han sjelf studera dess innehåll.
“Läs den du, Armand lille!“ bad han, dragande handen tillbaka; “jag har i dag något svårt för att läsa så der fina stilar ... jag har på någon tid inte varit rätt bra i ögonen.“
Hvita Björnen gjorde sina ögon orätt; men saken var den, att han, som hade armar för att rulla vinfastager och händer för att bryta jern, tycktes helt och hållet sakna fingrar tjenliga för pennan. Han hade i sin ungdom icke fått lära sig skrifva, och att sedan lära sig det hade aldrig fallit honom in. Deraf följer naturligtvis att han måste vara lika litet bevandrad i att läsa skrifvet, ehuru han icke var angelägen om att röja sina svaga sidor för andra. Men Simon var icke den ende, som deruti blifvit vanlottad. Man träffar bland de lägre klasserna inom Paris alltför många okunnige i den ädla skrifkonsten. Detsamma träffar man likväl i alla andra länder, Sverige icke heller undantaget. Tager man deremot i betraktande konsten att läsa hvad som är tryckt, så torde i Sverige högst få finnas, äfven inom de allra lägsta klasserna, som icke kunna läsa sin bibel, katekes och psalmbok, då man deremot i Frankrike träffar ganska många, som icke ens känna bokstäfverna. Katolska presten vinnlägger sig mera om att förvärfva jonglörens skicklighet i konsten att handtera sitt rökelsekar, än att befordra sitt slägtes upplysning. Dock måste rättvisligen erkännas, att på de sednare tjugo åren undervisningen blifvit mera allmän. Ju mera det katolska presterskapet emanciperar sig från påfvestolens omedelbara inflytande, desto ljusare blir det i samhällets dälder.
Armand, utan att låta påskina något deltagande för sin gamle väns ögon, uppläste för honom biljetten, som var af följande innehåll:
“Monsieur Armand Cambon!