Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
“Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?“ fullföljde Armand.
“Och det vore?“ frågade Simon med svag stämma och något sneglande åt ena sidan.
“Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och en ännu vackrare grafvård åt Madelone?“
Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
“Åt Madelone?“ upprepade han nästan hviskande.
Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden.
“Ja“, svarade Armand; “när jag i går talade med markisinnan om saken, var hon genast beredd att gifva tiotusen francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen till grafvård åt er Madelone.“
“Hvarför tiotusen åt mig?“ frågade Hvita Björnen; “hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke helst alltsammans åt Madelone?“
“Det blir naturligtvis er ensak“, förklarade Armand, “ty när ni väl fått pengarne, så kan ni ju använda dem hur ni sjelf finner för godt ... Är det icke sannt?“