“När?“
“I går.“
“Och hur kom det till, min gosse? ... hur kom du att besöka henne? ... hur fick du veta ... Ah!“ utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för pannan, “nu förstår jag, nu förstår jag!“
“Hvad är det ni förstår?“
“Det var då för att lura mig, som den der räfven till djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta hvem du var, hvad du hette och hvar du bodde ... Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två ... jag borde draga vinfastager, i stället för att rulla dem ... Men innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän djurvaktaren i Jardin des Plantes.“
“Det borde ni ha gjort förut, käre Simon“, anmärkte Armand; “men hvad tjenar det nu till! ... jag har ju den lefvande gladans adress, liksom hon har min ... Kunde ni väl begära att ni skulle vara den ende som visste hvar hon bodde!“
“Det har du rätt uti, Armand lille!“ medgaf Simon, mera liknande en räf än en björn; “men ser du ändå att det gick såsom jag förespådde ... hon skulle bestämdt bli tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig för att belöna dig för ditt välförhållande ... hur många grabbnäfvar louis-d’orer gaf hon dig, mitt barn lilla? ... Men, din skälm, du fick säkert mera än guld ... jaja, se inte så förargad ut, ty ingenting var billigare än det ... De granna ögonen voro på sätt och vis din tillhörighet, emedan det var du som räddat dem ... Den lefvande gladan hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka med näbben och skyla med vingarna, hon med ... Med ett ord, du har allt skäl att vara glad, Armand lille!“
“Ni är en besynnerlig menniska, Simon“, förklarade Armand med stränghet i sin blick; “ni är i de flesta hänseenden lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska, under det att ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika svag varelse för ett lejons tänder ... Med ett större brott vill ni straffa ett mindre ... Vid gud, jag känner ej mer igen er, käre Simon!“
Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske kände han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord.
“Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida vackrare medel att försona den stackars Madelones skugga?“ frågade Cambon.