“Det vore en dålig spis, det!“ menade Armand.
Hvita Björnen, som sjelf nog visste hvartill han dugde, vårdade sig icke om att besvara detta genmäle utan fortsatte lugnt sitt arbete.
“Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?“ frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den oartige f. d. läraren.
“Lefvande gladan!“ röt Hvita Björnen, slående knytnäfven mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvarefter han ändtligen närmade sig fostersonen.
“Hvad var det du sade om den lefvande gladan?“ frågade han med genomborrande ögonkast.
“Jag hade mycket att berätta om henne“, svarade Armand; “men ni är verkligen så obändig och svår att jag knappast vet om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.“
“Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?“ fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmera antogo misstänksamhetens lurande egenskap.
“Ja, jag har till och med varit hos henne ... hvad säger ni om det, fader Simon?“
“Du säger att du varit hos henne?“
“Ja.“