“Ni är en björn, Simon, utan att ni derför behöfver visa tänderna eller nyttja ramarne“, förklarade Cambon, något förargad öfver sin gamle väns plumpa sätt; “gjorde jag rätt, så skulle jag icke berätta er den glada nyhet, jag har att förtälja och för hvars skull jag egentligen kommit hit i dag.“
“En glad nyhet! ... hå tusan!“
“Ja visst, en mycket glad nyhet.“
“Är då Guizot hängd eller Louis Philippe guillotinerad?“ frågade Hvita Björnen, fortfarande att rulla fastaget.
“Ni begär nog mycket på en gång, käre Simon ... Jag kan icke glädja er med denna nyhet ... Men jag har en annan som säkert skall fröjda er mycket mera.“
“Och det är?“
“Ni kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan besökte er och att jag då talte med er om en viss sak?“
“Jaså, den der vissa saken, som din far äfven har pratat vidt och bredt om ... Hör du, Armand lille, helsa din far och be honom göra sig en skalle af trä i stället för den, som han snart är på väg att förlora.“
“Simon! ni låter bli att smäda min far!“ förklarade Cambon den äldres son.
“Ty om jag det gör, så äter hans son upp mig?“ inföll Hvita Björnen hånskrattande.