Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.

Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dammarne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans svajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinetter, ett måttligt byte för den skönaste af eröfrarinnor.

Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången af ett äfventyr, som börjat så lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade han natten, regnet och stormen.

Elfte kapitlet.
Madelone får sin grafvård.

Paris, som har allt i så stor skala, har naturligtvis äfven en nederlagsplats för viner, som öfverensstämmer med allt det öfriga. I granskapet af Jardin des Plantes finna vi detta nederlag ofvan och under en mark, som fordom tillhört ett kloster, upptagande ett jordområde af omkring 200,000 qvadrat-alnar och inom sitt höga, prydliga jernstaket inneslutande flere utmärkt vackra och ändamålsenliga byggnader, dels boningshus, dels varuhus, samt försedd med icke mindre än 49 stora källare, hvilka, efter hvad man påstår, rymma 175,000 vinfastager. Ack de klostren! hvad de egentligen skulle med källare, som rymma så många tusen fastager, är svårt att veta. Omöjligen kunde de hafva behöft dem alla för sitt vinförråd, ehuru de helige fädernes törst, om ej efter rättfärdigheten åtminstone efter drufvan, är allom bekant. Icke heller kunde de gerna hafva gjort sig så mycket besvär enkom för fångars beqvämlighet, emedan de, hellre än att draga på sig ett så stort antal af dessa att det kunde blifva besvärligt, brukade helt enkelt expediera dem, t. ex. låta dem svälta ihjäl, för att icke göra sig skyldige till blodsutgjutelse. Emellertid hafva de helige fädernes verk kommit efterverlden till nytta. Vi hafva redan visat, hurusom vi hafva dem att tacka för uppfinningen af cellsystemet samt för den mängd af underjordiska fängelser, hvilken icke kan undvaras så länge brottet och förtrycket täfla med hvarandra i konsten att värfva rekryter till olyckans härar och att befolka eländets mörka, men rymliga nästen. Vi se nu äfven, att åtskilliga af dessa underjordiska salar upplåtits till förvarande af vinfastager och att Bacchus, den olympiske juvenalen, med sina bacchanter icke försmått att välja till residens dessa riken, som fordom egdes af Pluto med hela hans anhang af infernaliska qval.

Morgonen efter den natt, som varit vitne till Armand Cambons språng öfver häckar, dammar och trädgårdsmurar, såg man denne, i sin vanliga rödrutiga blus, hasta mellan vinfastagerna på ifrågavarande nederlagsplats, letande och frågande efter Hvita Björnen, ty, såsom bekant är, tillhörde denne vindragarnes talrika klass. Han hade icke sprungit många famnar förrän han upptäckte sin f. d. lärare i konsten att slåss med fötterna, stödd mot ett fastage och med mörk blick emottagande sin fosterson.

“God morgon, fader Simon!“ ropade Armand, i det han vidrörde en af de gröfsta händer i verlden.

“Hvad står på?“ brummade denne, kramande ynglingens hand nästan för hårdt för att kunna tillskrifvas ett hjertligt välkommen eller en känsla af belåtenhet.

“Parbleu!“ yttrade Cambon, blåsande i sin högra hand; “ni har sofvit illa i natt, käre Simon!“

“Såå“, svarade Hvita Björnen, i det han, vändande sig ifrån sin f. d. lärjunge, fattade en hisklig spake eller häfstång, medelst hvilken han började framrulla det fastage, mot hvilket han hvilat sig; “såå, jag har sofvit illa ... Ditt blåsande på fingerspetsarne röjer dock att den sömnlösa natten åtminstone icke gjort mig slapphändt.“