“Hvad? ... ni skulle vända er till dem, som rita åt aristokraterne!“
“Hvad gör det? ... hvad har konsten att göra med aristokratien?“
“Det är sannt ... Men de stora konstnärernes ritningar kosta pengar, då deremot jag skulle rita för gammal vänskap.“
“Man ser icke på louis-d’orerna, när det är fråga om Madelonens grafvård“, menade Hvita Björnen, som för hennes skull tycktes hafva glömt alla sina gamla sympatier för det demokratiska elementet.
Simon var verkligen på väg att blifva en äkta aristokrat. I Frankrike lika mycket som annorstädes har fåfängan spelat demokratien mer än ett spratt.
“Nå, vi få väl talas vid“, sade Cambon; “hufvudsaken är emellertid att Madelone får sin grafvård.“
Derefter aflägsnade sig Armand och försvann snart ur Hvita Björnens åsyn.
Denne stod lutad mot sitt vinfastage och kastade en blick på de öfriga vinfastagerna; men aldrig förr hade hans öga med sådan andakt hvilat på dem.
Kanske trodde han sig stå på Père-Lachaise, en af de prydligaste begrafningsplatser i verlden, en hel stad af monumenter i marmor och brons. Kanske såg han sig omgifven af alla dessa ståtliga minnesvårdar, som hvälfva sig öfver Abelards och Heloises stoft, öfver Racines, Corneilles, Lafontaines, Massénas, Davousts, Suchets, Casimir Périers med fleres grafvar. Men icke var det vid dessa minnen af Frankrikes ära som vindragarens tanke i denna stund knäböjande dröjde. Nej! han satt i ett grafkor, hvars like i skönhet och storlek ännu ingen dödlig sett; han band på kransar, hvars blommor ännu ingen jord burit; han talade med en vålnad, vid hvars fötter skaldernas och hjeltarnes skuggor nedlade sina lyror, sina svärd.
De öfriga vindragarne kunde icke begripa hvad det kom åt Hvita Björnen, som satt så der orörlig och stirrade framför sig; men det begrepo de, att när en kamrat, sådan som Hvita Björnen, icke gör något annat än sitter på vinfastagerna, så blir det desto flere vinfastager att rulla för de öfrige vindragarne, hvilket icke kunde vara förenligt med rättvisa och billighet.