Derför nalkades de också från alla sidor sin kamrat, der han satt i sina drömmar. De frågade först höfligt huru det var möjligt för en så stark arbetare som Hvita Björnen att blifva trött så tidigt på dagen? Men då intet svar följde, började de knuffa till den kolossala drömmaren. Som nu vindragarne icke knuffa såsom vanliga menniskor, så var det klart att drömmaren skulle störas i sina betraktelser. Också började Hvita Björnen se sig omkring och förfärligt rulla ögonen, utan att likväl röra sig ur stället.
Att rulla ögon är ej detsamma som att rulla vinfastager, hvarför kamraterne funno för godt att nypa sin vän i armar och ben, naturligtvis för att sätta lif och rörelse uti dessa för en vindragare så nödvändiga lemmar.
“Parbleu!“ röt nu ändtligen Hvita Björnen, rätande ut sig i sin fulla längd.
“Ni sitter sönder fastaget, monsieur Simon!“ bedyrade en af kamraterna.
“Jaja“, svarade Hvita Björnen, “hufvudsaken blir ändå att Madelone får sin grafvård.“
“Blir det hufvudsaken!“ ropade de med skäl förvånade vindragarne.
Tolfte kapitlet.
Hvita Björnen får också sitt ide.
Klockan var slagen half till åtta på aftonen, när Hvita Björnens grofva gestalt syntes på Place de l’Ecole. Han gick in i en bagarbod. En fransk bagarbod ser ej ut som våra svenska. Der finnas bröd ända till två alnars längd och en alns bredd. Men de ligga ej huller om buller såsom i en svensk bagarbod. De stå uppradade kring väggarne med det största i midten och vidare allt efter som de äro stora till. Nedvid hvarje af dessa större bröd ligga smärre, formande ett slags fotställning, och ofvanpå de förre ser man några andra smärre, bildande ett slags kapitäl. Följaktligen är det en rad af kolonner man har för sina ögon, och man behöfver icke vara hungrig för att finna att bagarboden är ganska aptitlig.
“Bröd för en sou!“ sade han, utan att helsa eller ens se på bagaren.
Bagaren gaf honom ett hvetebröd, mer än tredubbelt så stort som våra svenska s. k. franska bröd och mer än fyradubbelt så innehållsrikt som dessa och naturligtvis färskt, ty i Paris hinner ingenting blifva gammalt. Sedan Hvita Björnen sålunda fått och betalt hvad han begärt, gick han, utan att taga ett höfligt afsked, hvilket förvånade bagaren, som hade emottagit och affärdat sin kund med det vanliga: “Bon soir, monsieur!“ Bagaren kände ganska väl Hvita Björnen, ty denne var på sin tid känd af alla. Men Hvita Björnen hade aldrig tillförene varit oartig, ty en fransman kan icke gerna vara det.