“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“
“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“
Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne.
“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få dem som ...“
“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“
Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.
“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“
“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för goda infall.
“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.
Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd tagas för silfver.