Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med fem-francsstycket.
Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på, huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens, icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!
Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster?
“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en förlust.“
“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.
Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.
“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ... derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“
“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då tycker jag att ni alltför väl kunde ...“
“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel, men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni är så god och vill köpa den.“
“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“