För vida mer än trettio år sedan har man utrikes insett det okloka och vådliga uti, att de, som böra vidmakthålla allmän ordning och personlig säkerhet, sökas ur samhällets drägg.
Efter att sålunda hafva upprättat kapten Nyströms minne, vilja vi blott som hastigast nämna, att till och med en underofficer af linien skattar sig särdeles lycklig, när han erhåller plats antingen såsom stads-sergeant eller såsom simpel nummerkarl vid de tvänne militära polis-kårerna i Paris, Gendarmerie mobile och Garde républicaine, hvilka begge kårer hafva det största anseende inom arméen. Också äro både folk och uniformer de vackraste man kan se. För öfrigt trotsa vi hvilken som helst att kunna visa oss mera artiga och förekommande menniskor än polis-sergeanterne och polis-soldaterne i Paris. Detsamma gäller äfven om konstaplarne i London och Berlin. Stockholm har sent omsider fått en ny-organiserad polis; men den är ännu för färsk för att om den kunna gifva ett stadgadt omdöme. Vi hoppas naturligtvis det bästa. Förnämsta konsten ligger blott deruti att icke vara för njugg på penningen, när det gäller allmän ordning och personlig säkerhet, som visserligen äro penningar värda.
Monsieur Carlion nickade vänligt åt Hvita Björnen, såsom åt en gammal vän, och gick derefter fram till silfverdisken, der han tog sig en plommonlikör, han som andra, och betalte den med sina två sous, ty i Paris behöfva ej polis-betjenterne supa fritt, såsom förr i Stockholm.
“Ni har frågat efter mig, monsieur Carlion?“ började Hvita Björnen samtalet.
“Ja, monsieur Simon“, svarade stads-sergeanten med samma vänlighet, “jag har verkligen i dag tänkt på er mer än vanligt.“
“Högst förbunden! ... Men ni har mer än tänkt på mig, ni har äfven sökt mig, såsom jag hört.“
“Inte just det ... jag har blott i förbigående frågat era bekanta efter er.“
“Ni har då något att säga mig?“
“Utan tvifvel.“
“Är det mycket angeläget?“