“Nej, monsieur Simon; men ... Ah, se der kommer han ... Nu kan ni fråga honom sjelf.“
Hvita Björnen blickade åt dörren och upptäckte snart en person, som i detsamma inträdde.
Den ankomne var klädd i lång mörkblå syrtut med försilfrade knappar, i hvilka man såg ett skepp, staden Paris’ vapen. Dessutom hade han värja och trekantig hatt. Men den ankomne behöfde knappast denna uniform för att röja sin värdighet af stads-sergeant, emedan man nästan kunnat se det på hans sällsynt högväxta gestalt, vackra ansigte och stolta hållning.
Fransmännen äro i allmänhet ett småväxt folk; men deras stads-sergeanter och polis-soldater äro verkliga resar samt dertill utvaldt vackra och prydliga karlar.
Den för omkring trettio år sedan aflidne kaptenen för stadsvakten i Stockholm Nyström hade icke så orätt, när han inför dåvarande öfverståthållaren, numera likaledes framlidne baron Edelcreutz, föreslog, såsom den enda möjlighet att höja den föraktade stadsvaktens och de nästan lika mycket föraktade polis-betjenternes anseende, att dertill endast borde utses stort, vackert och välfrejdadt folk.
“Men hur skulle det gå till, min bäste kapten?“ frågade öfverståthållaren med ett ironiskt leende.
“Ingenting är lättare“, svarade kapten Nyström; “man uttager ur de begge gardesregementerna, och förnämligast ur konungens lifgarde till häst, de längsta, vackraste och bäst vitsordade karlarne samt förflyttar dem på stadsvakten, ty om så sker, bedyrar jag, att man icke längre skall kalla mina soldater för korfvar och deras högvakt för korfkittel.“
Öfverståthållaren såg på kaptenen, liksom hade han haft en galning framför sig.
“Ne-nej men, min bäste kapten!“ utbrast han slutligen; “måttliga korfvar ä’ bäst.“
I trettio år har man i Stockholm haft roligt åt detta svar, som skulle för efterverlden vitna om en svensk öfverståthållares lekande humor, under det man skrattat af hjertans grund vid föreställningen af den underliga figur, den stackars “korfkaptenen“ vid tillfället måtte hafva gjort. Men i Paris, London, Berlin med flere andra större hufvudstäder skulle man hafva stämplat detta qvicka svar såsom en ganska stor dumhet, medan man gillat kaptenens förslag, såsom det på en gång förståndigaste och nödvändigaste.