Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte han ingen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.
Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: “Illa, mycket illa.“
“Det har någon frågat efter er i dag“, tillkännagaf madame Moreau.
Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han kom ihåg djurvaktarens ord.
“Och det var helt nyss“, fortfor hon, “för knappa fem minuter sedan, just på slaget half åtta, då ni alltid brukar komma hit.“
“Och han som frågade efter mig, var ...“
“Monsieur Carlion.“
“Monsieur Carlion! ... han har då äfven sökt mig hos er, madame Moreau?“
“Ja, som jag säger.“
“Och ni vet icke hvad han kan vilja mig?“