“Ni är således nöjd med hvad markisinnan lofvat er?“ frågade stads-sergeanten.
“Ja, och jag skall hädanefter egna henne min hela tacksamhet“, försäkrade Hvita Björnen.
“Det låter höra sig, det tycker jag om“, försäkrade å sin sida monsieur Carlion; “jag sade också genast, att ni skulle med största tacksamhet uppfylla hennes önskan.“
“Ack ja! hur skulle markisinnan ens kunna tvifla derpå?“ undrade Simon med ett verkligen sublimt leende.
“Och likväl gjorde hon det i början.“
“Det är icke möjligt“, förklarade Hvita Björnen, nästan skrattande; “hon tror då mig vara en verklig björn.“
“Det var icke så alldeles utan det“, menade stads-sergeanten; “men när Cambon, å era vägnar, högtidligt försäkrade, att hon gick ert hjertas innersta önskan till mötes ...“
“Det kunde han verkligen med skäl försäkra“, inföll Simon, med tilltagande munterhet.
“Så blef hon slutligen fullkomligt öfvertygad och tviflade icke längre“, fortfor stads-sergeanten.
“Men en sak förvånar mig“, anmärkte Hvita Björnen.