Men att skämta med Madelones minne var redan väl starkt i Simons ögon.
“Men har då icke den hederlige Armand Cambon sagt er att ni skulle resa i afton klockan half tio?“ frågade stads-sergeanten.
Hvita Björnen vände tigande sina blickar mot sergeanten.
“Har han icke sagt er, att markisinnan skulle betala er resa till Alger?“ fortfor denne.
Hvita Björnen teg, utan att taga blickarne ifrån monsieur Carlion.
“Visst har han det“, påstod ihärdigt denne; “ty det är ju från honom som förslaget egentligen kommer, och ni sade ju nyss sjelf att ni var nöjd dermed ... Hvad kommer nu åt er, monsieur Simon?“
“Och Madelones grafvård?“ frågade ändtligen Hvita Björnen med svag röst.
“Grafvården åt Madelone?“ fortfor Simon med dof, men tydlig stämma.
“Den lefvande gladan!“ mumlade Hvita Björnen, i det han reste sig från stolen och närmade sig silfverdisken.