Stads-sergeanten reste sig äfven upp och följde vindragaren.
“En likör till, madame Moreau!“ bad Hvita Björnen, torkande med rockärmen svetten ur sin panna.
Madame Moreau fattade likörbuteljen, men glömde att hälla uti glaset, ty hennes ögon hvilade på Simons bleka ansigte.
“Men i himlens namn, bäste herr Carlion!“ sade hon, “hvad betyder allt detta här?“
“Min nådigaste! det vore egentligen jag som borde göra denna fråga“, förklarade monsieur Carlion; “ty föreställ er bara: en förnäm dam, som alltid omfattat monsieur Simon med mycken ynnest och nåd, får höra att han, ledsen vid Paris och det mödosamma vindragareyrket, önskar resa till Alger för att förena sig med de kolonister, som redan vistas der och befinna sig särdeles väl i detta fruktbara och sköna land, der man aldrig vet hvad köld är ...“
“Men så mycket mer hvad hetta vill säga“, inföll madame Moreau, som aldrig hört Simon klaga öfver kölden, men deremot nu ganska tydligt såg att han var blossande varm.
“Denna förnäma dam“, fortfor stads-sergeanten, “ger mig en summa pengar för att ombestyra monsieur Simons resa, och jag har redan köpt biljetten till resan.“
“Men det tyckes som vore monsieur Simon alls icke beredd på att resa“, anmärkte den beskedliga madame Moreau.
“Ja, är det icke besynnerligt!“ undrade stads-sergeanten; “och likväl har hans bäste vän, Armand Cambon, som madame säkert känner, icke allenast beredt honom derpå, utan äfven sjelf meddelat den förnäma välgörarinnan hans önskan först och samtycke sedan ... Följden är också den att jag, icke nöjd med att blott skaffa biljetten, äfven hört mig om och med mycken svårighet lyckats förskaffa honom en säker följeslagare, på det han ej måtte få för tråkigt under den långa resan ... ja, icke nog dermed, jag har äfven förskaffat mig polis-prefekten monsieur Rambuteau’s egenhändiga order.“
“Här äro mina två sous för likören“, sade Hvita Björnen, kastande de tvänne sou-styckena på silfverdisken.