“Men ni har ju icke tagit någon likör“, underrättade madame Moreau, “och jag har glömt att hälla i den.“
Hvita Björnen tycktes icke hafva hört hvad hon sade, ty han tog ett steg närmare dörren.
Men stads-sergeanten tog äfven ett steg, så att han befann sig emellan Hvita Björnen och samma dörr.
“Ni vill hindra mig att gå?“ frågade Simon med ett försmädligt leende.
“Ni hörde då icke, att jag har polis-prefektens egenhändiga order“, påminde Carlion, i det han tog fram ett papper, som han höll framför Hvita Björnens ögon.
“Monsieur Carlion!“ yttrade denne; “ni måste vara god och maka åt er något, ty annars ...“
“Ty annars?“
“Går jag tvärs öfver er, och det är icke bra, ty jag har skor med dubbla bottnar“, tillkännagaf Hvita Björnen.
“Men ni går väl icke öfver polis-prefektens order, förmodar jag?“
“Jag går öfver sjelfva Tuilerierna, om de ligga mig i vägen“, förklarade Hvita Björnen.