Armand Cambon, som stod bland de siste och följaktligen ganska långt ifrån biljettluckan, kände sig nästan lomhörd af följande rop från alla sidor.
“La pièce: le violon du diable, un franc! ... le programme de la pièce: le violon du diable, trois sous ... voici le programme! ... tout le contenu de la pièce, la pièce entière, un franc! ... voici le programme!“
Cambon såg nästan alla sina grannar köpa antingen texten eller programmet.
“Hvad är le violon du diable för en opera?“ frågade han den som stod bredvid honom.
“Vet ni inte att det är en ballett?“ afgaf denne till svar med en medlidsam blick på den okunnige.
“Nej, monsieur.“
“Ni vet då inte att denna ballett i afton gifves för första gången?“
“Nej.“
“Kanske icke heller att Fanny Cerrito skall uppträda deruti?“
“Nej.“