“Ni tror således att vi kunna bli utan biljetter?“ frågade Armand nästan med hjertat i halsgropen.
“Jag säger att det inte är otroligt ... emellertid ångrar jag att jag ej köpte på förmiddagen.“
Armand Cambon lemnade på ögonblicket sin plats, hvilken genast intogs af en bland de två, som förut stått bakom honom. Det var nu ändtligen förståndigt af vår hjelte. Han kan, ehuru i senaste laget, ännu hinna till Bicêtre innan det stängs.
Men den unge mannen hastar ej till Bicêtre. Han springer endast förbi queue’n och stannar vid dess första led.
Vill han smugla sig in der? Det vore fruktlöst bemödande. Han skulle tillbakavisas och, om han föröfvade våld, tillbakakastas midt i skötet på stads-sergeanten, och det är icke fader Abrahams sköte. Icke en gång en prins skulle våga detta försök.
Men det finnes ett slags personer, som beständigt stå i queue, utan att någonsin köpa biljetter. De bilda vanligtvis de första leden och skryta ganska högljudt med sin lycka. Men när biljettluckan öppnas, smyga de sig understundom förbi den, utan att, såsom nyss antydt är, begagna sig af denna sin lycka. Hvarför ställa de sig då i queue?
Är det för att förarga sin nästa? Ack nej, i Paris gör man sig hvarken tid eller besvär att förarga sin nästa. Man lemnar denna fullkomligt i fred. Det är visserligen sannt, att man icke röjer den deltagande ömhet för sina medmenniskor, som man ofta finner hos mera hjertliga folk; men så oroar man icke heller sin kristendomsbroder eller -syster med sqvaller och förtal, hvilket lika ofta är fallet bland de mera hjertliga folken.
Ifrågavarande personer äro endast affärsmän och bilda de första leden för att mot en afgift, lämpad efter nyfikenheten, kunna bevaka platsen åt hugade spekulanter. Den som vill betala dem hvad de begära, får också deras plats. Är nyfikenheten för aftonen mindre, så kostar naturligtvis platsen mindre; är det ingen nyfikenhet, finns det icke heller någon som bjuder. Det är då en dålig affär, och man smyger sig med bortvändt ansigte förbi biljettluckan. Men man förlorar icke modet. Man ställer sig utanför porten till teaterhuset och passar på, när någon pjes eller akt är slutad. Man läser i de nedkommandes blickar, om pjesen är tråkig, om trängseln på parterren är outhärdelig; man räknar pannans rynkor eller svettdropparne, och summan blir att man bjuder några sous, men allra helst ingenting för kontra-marken, den man sedan, i fall det blir affär af, säljer åt en annan, med någon vinst naturligtvis. Misslyckas äfven denna affär, så är det ännu sämre; men man hänger sig icke för det. Man lägger sig att sofva, antingen man har eller icke har tak öfver hufvudet, och drömmer om nya queuer och lyckligare teaterportar, om mycket goda eller mycket dåliga teaterstycken, ty man har fördel af beggedera. Det är endast medelmåttan man hatar.
Det var till en af desse affärsmän som Armand Cambon vände sig.
“Monsieur! tror ni att det finnes några biljetter qvar i luckan?“ frågade han.