“På hvilken plats, monsieur!“
“På parterren till exempel.“
“På parterren? ... det finns, monsieur.“
“Många?“
“Många? ... pardon, monsieur? hur kan ni säga många, när Fanny Cerrito dansar! ... Finnes det ett dussin qvar, så må man skatta sig lycklig, lyckligare än själen, när den lemnar sin skärseld.“
“Ni är emellertid säker på att det är ett dussin qvar?“
“Säker? ... hur kan man vara säker, när Fanny Cerrito dansar! ... monsieur, hon dansar för första gången i le violon du diable ... le violon du diable, monsieur! ... hvilken ballett, monsieur!“
“Men huru många är ni då säker på?“ frågade Armand otåligt.
“Jag vill ej våga mitt lillfinger på att det är ett dussin, men jag vågar min hals, hela min hals, monsieur, att det åtminstone finnes åtta qvar ... Ah, hvarför har ni inte i tid passat på, monsieur? ... hvarför står ni inte i queue från morgonen till qvällen, när Fanny Cerrito dansar? ... Hvad är Taglioni, monsieur! ... hvad är Elsler, monsieur! ... ja, det kan inte finnas fler än åtta, monsieur.“
Affärsmannen, som stod i fjerde ledet, borde således blifva den sjunde eller åttonde af de åtta utvalde.