“Här är en franc“, bjöd Armand, som af egen erfarenhet kände svalget emellan begära och bjuda.
“Men betänk då“, yttrade affärsmannen, lika erfaren och följaktligen icke stött, “betänk då, att när le violon du diable första gången uppfördes i Milano, var det sådan trängsel vid ingången till operahuset, att tjugu menniskor blefvo ihjälklämda ... tjugu menniskor utom qvinnor och barn, monsieur!“
“En franc“, fortfor Cambon.
“Tio, får gå för tio“, jemkade affärsmannen, seende sig omkring efter flere spekulanter; “ni vet då icke att Fanny Cerrito ...“
“Icke en sou öfver en franc“, förklarade Armand.
“Så tag den för fem då! ... Men jag glömde nämna, att Fanny Cerritos man är den, som spelar viol ... en hustru, som dansar efter sin mans viol, är det icke värdt fem francs det, monsieur?“
“Nu ändtligen öppnas biljettluckan“, förklarade en röst i första ledet.
“Monsieur får icke trängas der! hvad har monsieur der att göra!“ ropade stads-sergeanten till Cambon; “maka er genast bort, s’il vous plaît!“
“Två francs, det är mitt sista bud“, hviskade Armand i affärsmannens öra och med andan i halsen.
“Får gå då“, svarade denne, lemnande Armand sin plats; “två francs för en sådan dansös! ... jag går under, jag dör, men dör för konsten ... Man skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans ... Adieu, monsieur!“