Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på två-francstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!
Fjortonde kapitlet.
Djefvulens fiol.
L’Académie Nationale f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse från det sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats, der den nu är, ty den första académie de musique, stiftad af Baïf, en italiensk poet, i förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX, och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken. År 1672 emottog den bekante Lulli ledningen af bemälde akademi, som då någon tid stod i högt anseende. Hofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk, när den store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne helt enkelt såsom medlem af akademien, hvars tröskel mera än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.
Säg oss något, som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, à propos djefvulens fiol, finnas de som förundra sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem sjelfva utom gränserna, om man lägger deras hufvud på ... Men det är för olyckligt att man så ofta skall halka in på politiken, att man alltid, när man trampar på republikens jord, äfven skall tro sig trampa på kullstjelpta troner! Dock, det blir väl bättre, när man återkommit till sin kalla förståndiga nord, der tronen ännu står upprätt och der den icke stjelper så lätt, emedan många vackra minnen omhägna den, emedan den icke alltid hemtat sin purpur ur dygdens rodnad och oskuldens blod. Det har stått annat än guldsmidda laster vid dess fot; der har sväfvat annat än folkens förbannelser öfver dess himmel.
För att återkomma till vårt ämne, nämna vi att Lulli flyttade bemälde akademi till Palais Royal, emellan hvilket och Tuilerierna den, till följd af eldsvådor, ytterligare fördes och återfördes. Slutligen trodde man sig vid rue Richelieu hafva funnit ett säkert hem för den franska operan, då följande hemska tilldragelse jagade henne äfven derifrån:
Natten emellan den 13 och 14 februari år 1820, medan hela Paris öfverlemnade sig åt en brusande karnaval och opera-salongen skakades af en glad publiks bifallsyttringar, smög der, djupt insvept i sin kappa, en man, hvars namn var Louvel, exalterad republikan, hvilken fått i sitt hufvud att han för framtiden borde försäkra sitt fädernesland om republiken. Detta enligt orleanisternes utsago, hvaremot både republikaner och bourboner påstå, att Louvel blott var en stor beundrare af Orleanska huset, en beundran, som, efter hvad vi alla veta, låter sig väl förenas med hatet mot den Bourbonska grenen. Det var en djerf tanke, men den var äfven afskyvärd, ty han trodde sig kunna verkliggöra den genom ett mord. Hertigen af Berry, Ludvig XVIII:s brorson och Carl X:s son samt franska kronans ende legitime arftagare, bevistade jemte sin gemål operan samma afton. Han inträdde i hertigen af Orléans sedermera Louis Philippe’s loge och smekte dennes barn. Sjelf hade han ännu ingen son att smeka, och när sonen en dag kom till verlden, låg fadershanden vissnad under marmorn i S:t-Denis. Hertiginnan, som önskade lemna teatern före operans slut, åtföljdes till vagnen af sin gemål. Hertiginnan for, och hertigen skulle återvända till sin loge, då Louvel störtar fram, fattar uti prinsens venstra skuldra och ända till fästet stöter sin dolk i hans bröst. Hertigen sjunker död till marken, och Louvel flyr. Men under flykten springer han på en pastejbagare, som helt lugn vandrar sin gata, bärande en bricka med bakelser. Brickan kastas vid sammanstötningen ur pastejbagarens händer och faller på gatan. Pastejbagaren sätter efter den flyende för att få ersättning för sina förlorade bakelser, upphinner och hejdar honom. Louvel, som har vida mer än bakelser på sitt samvete, söker slita sig lös. En brottning uppstår, under hvilken den vakt, som söker mördaren, anländer. Man kämpar icke så förtvifladt som Louvel för att slippa betala någonting så obetydligt som några bakelser.
“Ah, det är säkert mördaren!“ ropar den skarpsynte polis-sergeanten, läggande handen på Louvel, som på ögonblicket gripes och bindes af vakten.
“Hvem är då mördad?“ frågar den förvånade pastejbagaren.
“Hertigen af Berry“, svara soldaterne.
“Hertigen af Berry!“ upprepar pastejbagaren med förskräckelse; “hur skall det då gå med mina bakelser!“