Monsieur Saint-Léon, Fanny Cerritos afundade make, finner det dramatiska fordra, att hin onde uppträder så der högtidligt under åska och på detta sätt kostymerad, ehuru man med skäl bör kunna fråga, huru den kan se ut som en munk, hvilken alltid visar sig såsom en ljusens ängel, eller huru den kan vara blek som döden, hvilken sjelf är idel eld och lågor.
Monsieur Saint-Léon är en renhårig katolik och derför har han gifvit hin onde ett temligen protestantiskt namn, nämligen Matheus med titel af doktor, ehuru fan vete hvar han blifvit promoverad.
Doktor Matheus anhåller, under åtbörder och miner som alla förstå eller, rättare sagdt, måste förstå, att det goda folket ville ge sig tillfreds, emedan han för sin del icke finner sig besvärad af deras glada tidsfördrif. Hvarför skulle han också ha någonting emot dansen, vinet och korten? Tvärtom, skulle han ha något att anmärka mot våra läsareprester, så vore det troligtvis för deras predikningar mot bruket af dans, vin och kort.
Det enkla anspråkslösa landtfolket, ehuru det aldrig finner sig rätt väl i förnämt sällskap, fortsätter icke desto mindre sina nöjen ända till dess doktor Matheus, som ibland har sina underliga infall, tar sig till att slå omkull vinbägarne och kasta kortlekarne på golfvet. Men hvem hin kan också med dåligt vin och gamla spelkort! Vinhandlarne och kortfabrikörerne skola väl också lefva. Doktor Matheus är kanske blott en profryttare, utskickad i deras intresse.
Emellertid aflägsnar sig landtfolket med några sorgliga “pas“, hvarefter doktor Matheus blir ensam med värdshusvärdinnan, som fordrar betalning för det utslagna vinet och de förkastade korten. Hin är ingen knuslare. Värdinnan blir nöjd och aflägsnar sig för att ställa ett rum i ordning åt sin oväntade gäst, ett rum med utsigt både åt gatan och gården. Hin onde slår sig ned på en stol framför brasan, som naturligtvis är i hans smak. Han synes tankfull, kanske tänker han på sin mor och sin varma rymliga våning, som han nu måste försaka. Men hvad gör man icke för den arma mensklighetens skull?
Under tiden inkommer en annan resande, men hvilken visst icke gör så mycket väsen af sig som den förre, ehuru han är följd af betjent, bärande i ena handen en nattsäck och i den andra ett fiolfodral. Den nyankomne är en helt ung man, till yrket fiolspelare. Hans namn är Urbain. Att han är en rygtbar virtuos, det kan man se på det dyrbara fiolfodralet och på den ståtlige betjenten. Men Urbain, ehuru en ganska vacker karl, ser ut i synen som om han antingen nyss blifvit uthvisslad från konsertsalen, eller fått en sticka i venstra handens pekfinger, så oumbärligt för greppet på fiolen.
Doktor Matheus, den store menniskokännaren, ser att det står illa till med den store konstnären, men som han sjelf icke ser det illa, så lemnar han brasan, och nalkas den unge mannen. Det uppstår snart ett lifligt samtal emellan de begge resande. Men tunga och läppar hafva ingen del i denna konversation: den föres uteslutande med grimaceringar, med händer och fötter. För att förstå hvarandra, måste man antingen vara ballettmästare eller hexmästare. Lyckligtvis är detta nu fallet, ty Urbain är ingen annan än monsieur Saint-Léon sjelf, och hvem doktor Matheus är, det hafva vi redan haft äran nämna.
Doktor Matheus utsträcker högra armen i flere krumbugter, pekar än på hufvudet, än på bröstet och än på brasan. Det betyder: “Monsieur! ni är kär, kär i en ung, skön och rik flicka, som heter Hélène hvilken är dotter till en grefve som heter de Vardeck.“
Urbain studsar tre steg baklänges mot spiseln och slår sig med flata handen för pannan. Det betyder: “Hur fan vet ni det?“
Doktor Matheus slår med begge knutna näfvarne i luften, troligtvis för att föreställa framfötterna på en springande häst, hvarefter han pekar på dörren. Det betyder: “Fröken Hélène är ute och åker, men hon kommer snart hit.“