Urbain rusar fram mot doktor Matheus med händerna på hjertat och blickarne mot taket. Det betyder: “Jag tackar dig, store Gud!“
Nu blir det doktor Mathei tur att också studsa tillbaka och slå sig för pannan. Det betyder: “Otacksamme! ni misskänner mig! hvarför såra mitt öra med ett så anstötligt namn!“
I detsamma öppnas dörren, och fröken Hélène, åtföljd af sin fader, grefve de Vardeck, och sin fästman, baron de Saint-Ibars, inträder. Hélène (Fanny Cerrito) är förtjusande, och likväl är sylfiden ännu icke annorlunda klädd än vanliga fröknar, som komma från regnväder. Hon har lång gredelin sidenrock och en ganska anspråkslös hatt på hufvudet med en liten hvit slöja, som hon genast drager från ansigtet. Detta ansigte är icke bländande skönt, men det har ädla, uttrycksfulla drag, och det ligger en obeskriflig ljufhet öfver det hela. Man kan, liksom Urbain, blifva förälskad i henne, utan att, liksom Saint-Léon, behöfva se henne som sylfid.
Grefve de Vardeck nickar åt Urbain och utpekar honom för sin dotter med en åtbörd, som skall säga: “Se der, Hélène, är den unge fiolspelaren, som häromdagen spelade på hofvet och vann ett sådant bifall. Säg honom några artiga ord för hans vackra stråke.“
Hélène kastar en flyktig blick på artisten, men börjar derefter de allra ljufvaste hviskningar med baron de Saint-Ibars. Hur kan man också komma ihåg stråkar och deras dragare, när man hviskar med en fästman, som är baron?
Den arme Urbain är förskräcklig att åse. Hans ögon stirra som en fånes och han vrider sina händer, så att knäppningarne uti dem höras genom orkestern. Allt det der betyder: “Ve mig! hon föraktar mig för det jag spelar fiol; men hvarför skulle jag också bli fiolspelare! hvarför blef jag ej ryttmästare vid dragonerne, såsom min moder önskade! ... Ack, om jag hade ett adelsdiplom i min ficka, i stället för att släpa med mig en hel koffert med öfningar för fiol! ... Jag skall slita hvarje hårstrå från min hjessa och hvart tagel ur min stråke, jag skall binda en sten både vid min och fiolens hals samt dränka oss begge, bara jag väl kommer ut och får se tillräckligt med vatten!“
Under det Urbain på detta sätt rasar, aflägsnar sig det förnäma herrskapet, för att intaga sina rum i Hvita Hästen. Men vi glömde nämna att i sällskap med herrskapet var äfven en andlig man, pater Anselmo, hvilken, ehuru blott benediktiner-munk, likväl hade så stor respekt med sig, att doktor Matheus genast vid hans första åsyn försvann genom en vägg, hvarvid hin onde gynnades af ett ypperligt maskineri.
Den helige benediktiner-munken, som hyser deltagande för Urbain, hvilkens hjerta han genomskådat, ger honom en öm, faderlig blick, lägger händerna i kors öfver sitt bröst och visar derefter sin unge vän dörren. Detta betyder: “Jag ser hur det är fatt med dig, stackars barn; men när hörde du att en skön fröken med 100,000 francs i ränta gifte sig med en olycklig, som spelar fiol? ... Följ derför himmelens råd och res din väg, medan du har något qvar efter sista konserten ... res hvart du vill, res par exemple till Stockholm: der kan du möjligtvis få dig en grosshandlardotter och en liten häst, ty grosshandlarne i Stockholm äro mycket musikaliska och sätta stort värde på hästar ... Res i himlens namn och passa på medan dörren är öppen!“
Efter detta visa råd går den helige mannen ut för att, liksom alla andra, få nattqvarter i Hvita Hästen.
Oaktadt den vises förespeglingar om grosshandlardottern och den lille hästen, står dock Urbain fast i sitt beslut att dränka sig och skrider mot dörren med några högtidliga långsamma “pas“, ty man brådskar icke med sådana saker. Då visar sig ånyo doktor Matheus, som icke vill att någon menniska skall förgås i vatten, så länge det finnes ett annat, mindre kyligt element att fly till.