Genom den mest vältaliga mimik lofvar doktor Matheus att hjelpa den stackars fiolspelaren, lofvar att skaffa en fiol, bättre än alla cremonesare och brescianare, med ett ord, ett instrument för hvars verkligt glödande toner till och med en prinsessa kunde dansa.
Hvad skulle den stackars Urbain göra? För att vinna en sådan flicka som Hélène, är det icke nog med att spela som Paganini: man måste spela som sjelfvaste fan. Han går in på att emottaga fiolen, isynnerhet som doktor Matheus icke sätter i fråga någon betalning genast. Artister äro färdige att köpa hela verlden, allenast de få anstånd med betalningen.
Nu börjar doktor Matheus en hel hoper hexerier, en faslig mängd omständigheter, som den lede frestaren visst icke behöfver i det allmänna lifvet, men som taga sig särdeles väl ut från scenen. Han drar en trollring omkring den arme konstnären, och det blir en scen à la Friskytten; åtminstone har monsieur Pugni, kompositören till ballettmusiken, knipit en och annan godbit ur den bekanta stöpkuls-scenen, uppspädd med några dissonanser ur helvetes-kören i Robert. Basunen, fagotten, oboen och piccolan ha ett fanders göra, under det att fiolerna, mensklighetens representanter, iakttaga ett evinnerligt tremulando, hvilket också är i sin behöriga ordning.
Skuggor uppstiga ur jorden, förmodligen vålnader af amatörer och guvernanter, som i lifstiden pinat folk till döds med qvartetter och romanser. En vålnad bär kärlekens blomma, en annan lagerkransen, en tredje tjusar-ormen. Dessa trenne ingredienser kastar doktor Matheus i en kittel eller ångpanna, ty vi förmoda att Belzebub följt med sin tid och icke varit den ende som förbisett ångkraftens stora företräde. Slutligen lägger han äfven i pannan Urbains cremonesare, som gjort sådant uppseende vid hofvet. Allt detta sammanröres, kokas och förvälles med en påpasslighet och säkerhet, som röja att det icke är den första soppan doktor Matheus lagar.
Det fanns, med undantag möjligtvis af Armand Cambon, ingen åskådare i salongen, som icke med odelad uppmärksamhet följde alla dessa tillredelser, ja sjelfva damerna glömde att fläkta med sina solfjädrar. Man har ända från barndomen hört så mycket talas om fan, att man naturligtvis skall vara nyfiken att se huru han kan ha det hemma hos sig sjelf och huru han sköter om sitt hus, likväl med vilkor att man sjelf slipper höra till hushållet. Hvad Armand Cambon beträffade, så hade han delat sina tankar och blickar mellan scenen och första radens galleri. Mer än en gång hade han sammanblandat Adelaïde med Hélène, Géronnière med grefve de Vardeck och sig sjelf med Urbain, ehuru han icke kunde spela fiol. Men det allra oartigaste var att han i doktor Matheus såg hertig de Beaudreuil och i denne såg doktor Matheus, hvilket icke är ovanligt af den som säljer messingskedjor.
Emellertid har doktor Matheus fått soppan färdig, och ur pannan stiger nu en liten djefvul till instrumentmakare, som bär en fiol i famnen, hvilken han lemnar sin mästare, och derefter ögonblickligen försvinner, utan att man ser hur det går till.
Vi tycka just hvad myror våra maskinister i Stockholm, herrar Forsberg och Motander, skulle få i sitt hufvud, ifall en gång ifrågavarande ballett med sitt rika sceneri komme att der gifvas!
Urbain, som, under doktor Mathei laborationer, varit ett bestört vitne till detta satans spektakel, emottager nu ur doktorns händer instrumentet med tillhörande stråke. Han knäpper på strängarne. Det är förvånande att instrumentet från afgrunden kan stämma så väl: det är ju accorder så att man kan smälta dervid. Deremot är det mindre underligt, om stråken är bättre hartsad än de, som tillverkas på jorden.
Må ingen tro att, när Urbain stryker på fiolen, någon ledamot af orkestern står mellan kulisserna och spelar. Monsieur Saint-Léon har en ballettmästare i sina ben, men i sina fingrar har han en virtuos på fiol; han kan på samma gång piruettera och drilla. Visserligen är han ingen Paganini, ingen Ernst; men han har fått Fanny Cerrito att dansa efter sin fiol, och det är mer än alla konsertsalars applåder.
Emellertid pröfvar Urbain “le violon du diable“ och hans inspiration ger sig luft i en mängd kromatiska skalor samt i ett staccato, värdigt vår Nagel. Verkan uteblifver också ej.