Hélène, i en tunn retande nattdrägt, denna likväl mycket kortare än andra fruntimmers, sväfvar in på tåspetsarne. Ännu dansar hon ej, men hon står på tåspetsen mycket säkrare än en jätte på sin häl. Hélène synes förtjust, Urbain hänryckt och fan belåten.
Men den helige Anselmo, ty benediktiner-munkar hafva alltid ett vaksamt öga på vackra flickor, skyndar in och leder ut den unga grefvinnan, hvilken, under det hon motsträfvigt aflägsnar sig, låter falla ett rosenband, som Urbain naturligtvis genast lägger vantarne på. Sedan den sköna synen försvunnit, går Urbain, med fiolen under armen, för att lägga sig och drömma de ljufvaste drömmar, efter att likväl förut hafva tagit ett tacksamt afsked af doktor Matheus med en åtbörd, som betyder: “God natt, monsieur! jag står hos er i evig förbindelse.“
Doktor Matheus kan ej önska sig ett bättre godnatt. Han öppnar munnen till ett rysligt leende, som betyder: “Det går bra! ändå en strömming!“
Teatern förändras till en lysande sal i slottet Poulighein, der grefve de Vardeck gifver bal till firandet af sin dotters födelsedag. Den lycklige baron de Saint-Ibars är naturligtvis der, men äfven den ännu lyckligare Urbain, som af Hélène fått inträdeskort till balen. Hélène visar sig klädd till bal, men hvilken baldrägt! den blomstersirade gaskjorteln räcker knappast till knäna. Hvilken annan fröken skulle väl våga visa sig i en sådan toalett? Men hur många fröknar hafva väl sådana fötter och ben att skryta med?
Icke heller nu dansar Fanny Cerrito. Men hon sväfvar omkring, blickar, rörer armar och hufvud. Hon behöfver ingen tungans tolk. Ehuru tigande, talar hon ändå ett språk, som är beslägtadt med högre verldars; och likväl ligger i alla hennes blickar och rörelser något så naturligt, så menskligt, att det utan svårighet kan fattas och förstås af den mest okunnige på jorden. Fanny Cerrito skulle kunnat vara född stum och ändå vara den vältaligaste bland dödliga. Vi skulle icke vilja höra henne tala, ty det skulle kanske störa vår illusion.
Alla synas hänförde af henne, alla, utom grefve de Vardeck och baron de Saint-Ibars, som komma underfund med att det egentligen är med Urbain hon talar, ehuru denne med sin fiol under armen står på ett anspråkslöst afstånd. De skaka sina ädla hufvud och slå ihop sina händer. Det betyder: “Hélène! hvarför tisslar och tasslar du med fiolmenniskan?“
Hélène förer handen till sitt bröst och bara blickar. Det betyder, nej det är: “Fader, jag älskar honom och det är han som skall bli min make!“
Allmän fasa, ty alla hafva hört henne. En döf kan höra hvad ett sådant öga talar. Baron de Saint-Ibars, fästmannen, svänger sig omkring på venstra benet och sjunker derefter förkrossad i armarne på en figurant, som uttrycker sitt deltagande genom att upplyfta högra foten.
Grefve de Vardeck struttar först “trois pas“ fram och “trois pas“ tillbaka. Derefter vänder han ut och in på ögonen och rifver sig i håret. Allt det der betyder: “Ve mig! min dotter vurmar på fiol! ... hon gifter sig med en usling, som lefver af konserter! ... sista ättlingen af 800 anor skall kanske i en framtid lära barn spela för åtta sous i timmen! ... en fiolstråke i min stamtafla, o mina fäders gud!“
Grefve de Vardeck rätar upp sin sammanfallna gestalt, vinkar åt betjenterne och pekar på Urbain, som med framsträckt fiol och upplyftad stråke, lik en riddare med sköld och svärd, är färdig att försvara sin brud mot både gamla och nya verlden. Betjenterne skynda fram till Urbain; men i stället för att servera honom med glace och lemonad, fatta de tag uti fiolspelaren och kasta honom utför trapporna med den satans fiolen efter.