Hélène bleknar, ja hon bleknar verkligen; hennes ögon fuktas, ja man ser perlkransen kring dessa sköna ögon på samma gång återspeglande förtrytelsens och smärtans trognaste bilder. Hon rör sig, utan att man kan säga om hon vidrör golfvet, hon försvinner och ridån faller öfver första akten. Men ännu ser man, huru Hélène tar afsked af den borg, som sett henne födas, af den far, som vårdat hennes barndom, af det folk, hvilkas prydnad hon var. Man ser hur hon försvinner, för att följa hjertats bud, för att uppbygga kärlekens hydda på okänd strand. Så förgå några minuter innan bifallsstormen bryter löst, och när den börjat, räcker den längre än några minuter. Fanny Cerrito inropas och öfverhöljes med blommor.

Fanny Cerrito borde icke kunna behöfva den beryktade “la claque“, hvilken, till föga heder för det mest upplysta folk och dess många utmärkta konstnärer, ännu fortfar att drifva sitt ofog på samtlige teatrarnes parterrer. Det finnes personer, som genom denna industri samlat sig mer än vanlig förmögenhet. En kort beskrifning deraf är kanske på sitt ställe. En teater-direktion utser af många sökande den till klackör-chef, som jemte nödigt vigilerings-snille besitter förmåga att beherska och styra andra, med ett ord, göra sig respekterad. Denne erhåller en betydligare årlig lön, tillförsäkrad af direktionen, och förfogar derjemte öfver ett visst antal parterr-biljetter för hvarje spektakel-afton, och dem han får använda huru honom för godt synes. På operan har klackör-chefen för närvarande omkring fyrtio biljetter, men det händer understundom att han eger hela parterren så när som på tio till femton biljetter, hvilka för syns skull säljas i biljettluckan. Chefen utväljer till sitt biträde tvänne löjtnanter, dem han sjelf aflönar, samt en kärntrupp af mellan trettio och fyrtio man, tillhörande det slags menniskor, som icke veta hvar de skola tillbringa sina aftnar och naturligtvis hylla sig till den, som består dem fri spektakel-biljett, fria ljus och fri värma för qvällen. Denna kärntrupp, som alltid måste vara marschfärdig, intager midten af parterren med sin chef i centern och löjtnanterne på flyglarne. När chefen, som för detta ändamål tagit order af teater-direktionen eller artisterne, klappar och ropar bravo, klappar och ropar också kärntruppen. Löjtnanterne se noga efter att ingen hand är overksam och ingen mun tillsluten. Det händer mycket ofta, isynnerhet vid representationerna af gamla teaterstycken, att hela kärntruppen sofver i god ro; men en minut innan applåden skall gifvas, stöta chefen och löjtnanterne med armbågarne till sina grannar, hvilka i sin ordning knuffa till sina närmaste, så att, när signalen gifves, alla äro färdiga till tjenstgöring, hvarefter de obesväradt få tillsluta sina ögon och nicka åt konsten tilldess nästa armbåge kommer. Chefen och löjtnanterne, hvilka hafva så betaldt att de kunna sofva om nätterna, äro naturligtvis alltid vakna och påpassliga. Dessutom finnas extra klackörer, hvilka, efter skedd anmälan, antagas af chefen vid utomordentliga tillfällen; men dessa få ej hela sin biljett gratis. De få t. ex. en parterr-biljett, som annars kostar fyra francs, för två med skyldighet att klappa och ropa för resten. Desse stå äfven under chefens och löjtnanternes befäl. Slutligen finnes en tredje klass, kallad “les solitaires“, sådana som, i stället för att köpa sin biljett i luckan, direkte vända sig till berörde chef, som skaffar dem biljetter till hvilken plats som helst i salongen för tjugo till trettio procent billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternes befäl; men de emottaga med biljetten en vänlig påminnelse om tacksamhetens heliga känsla, lämpad efter de tjugo till trettio procent, som blifvit rabatterade. Det är isynnerhet på biljettförsäljningen som chefen förtjenar, ty han betalar naturligtvis ingenting åt teater-direktionen, som, i fall pjesen ej på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att raderna äro fulla. Men han förtjenar äfven om pjesen i och för sin egen förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke “la claque“ vara så stor och då kan han för samma pris som i biljettluckan sälja sina lediga platser. För någon tid sedan begrofs i Paris en klackör-chef, som lemnat efter sig ett kapital med 80,000 francs i ränta. Han följdes till grafven af en oräknelig folkskara, äldre och yngre klackörer naturligtvis, men äfven flere författare och skådespelare, hvilka alla ansågo sig stå i förbindelse hos den döde. En författare höll det vackraste tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte, utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga dévouement ansågs hedrande för den salige döde. Författaren till denna berättelse språkade en gång med en ordinarie klackör rätt alvarsamt om saken. “Monsieur“, sade han, “la claque är nödvändigare för teatern än puffarne i tidningarne och ekläreringen i salongen. Den stora massan af publiken är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det som visar denna massa det skönas momenter och ger henne tillfälle att uppskatta och belöna dem, om ej la claque? För öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena aftonen med köld emottaga samma stycke och samme konstnär som den jublat åt den föregående qvällen, ehuru stycket är lika godt och utföres lika väl. Hvem är det då som på den kalla aftonen gör både konsten och konstnären rättvisa, om ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i sitt bifall, ty hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en konstnär midt i hans skönaste prestationer! hvem är det då som nedtystar publiken, till dess arian eller deklamationen är slutad, om ej la claque? Menniskan är alltid ett barn, som behöfver ledas och styras, i skolan såväl som på embetsrummet, i kasernen så väl som i teater-salongen.“ — Sofisterne äro icke de lättaste att disputera omkull, helst när de tala franska. Vi glömde omtala, att författare, kompositörer och artister af alla slag dessutom smörja “la claque“ både med biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller “la claque“, men det är hennes eget fel om klackörerne, sjelfve hänförde, glömde att genast applådera.

Armand Cambon hade med förargelse sett huru grefvens domestiker kastade Urbain utför trapporna och med förakt följt denne, som lät sig utkastas. “En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare“ hade han mumlat för sig sjelf; “han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskel i sin arm ... Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i Urbains ställe.“

Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse att både Adelaïde och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på någon, som måste hafva sin plats midt emot. Han följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mera öfverraskad än någon af dem.

Han upptäckte nämligen att fyra platser på venstra sidan af första radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa men säkert skönare än någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.

Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra galleri, der den vackra Adelaïde satt, vände sig nu åt venster, slukande den allt förbländande markisinnan.

Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det, emedan det, liksom hos oss i Sverige, är “comme il faut“ att först komma när skådespelet är halfgånget, för att derigenom visa antingen att man är mycket upptagen eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas produktioner, men hvilken plebejska åtrå så föga bör anstå folk af god ton? — eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin uppenbarelse i opera-salongen tilldess den uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig medtäflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad, hvarefter hennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och fullkomligare? Detta sednare var knappast troligt, ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna saison, hade priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande ram. Men ställ henne på verldsteatern vid skenet af de förnämes eller rikes kristall-kronor, ställ henne der vid sidan af dem, som till och med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? möjligtvis en märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för andra.

Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet som han tänkte på att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet; hon försmår icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.

Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på denna parterr? hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd färg? hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?

Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa.