“Stackars qvinna!“ sade Armand för sig sjelf; “hon rodnar ... Om det just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel ... det var orätt af mig att betrakta henne så ihärdigt ... hon har ändå varit god mot den stackars Simon.“
Armand kände ännu icke till Hvita Björnens resa till kolonierna i Algeriet.
“Jag vill derför med en blick tacka henne å Hvita Björnens vägnar“, fortfor Armand för sig sjelf, hvarefter han ånyo såg upp till första radens venstra sida.
Då såg han henne rikta kikaren midt öfver mot högra galleriet, under det att hennes läppar krusades af ett löje, så elakt och vidrigt, i trots af den sköna grunden, att Cambon ovilkorligen vände sig bort och flyttade i stället sina ögon till högra sidan, för att rena dem i Adelaïdes jungfruliga blick.
Men innan hans ögon hunno henne, föllo de på hertigen, hvilken genom sin kikare likaledes tycktes betrakta markisinnan och äfven med ett löje, som liknade doktor Mathei, i det ögonblick denne drog trollringen omkring den stackars Urbain.
Det föreföll Cambons starkt upphettade inbillning som om eldgnistor sprakade fram ur de begge mot hvarandra riktade dubbelkikarne och att gnistorna, mötande hvarann midt öfver parterren, slutligen förenade sig till en brinnande ring, midt i hvilken han trodde sig igenkänna Adelaïdes bleknande gestalt.
Blodet rusade nu till hans hufvud, hans tinningar bultade, hans tänder sammanbetos. Han reste sig från sin plats, utsträckande armarne åt hvar sin sida, liksom ville han rycka ned de begge demonerne, demaskera dem inför verlden och sedan trampa dem till stoft under sina fötter.
“Pardon, monsieur!“ hördes en röst bakom honom; “var god och sitt ned ... ser ni ej att ridån är uppdragen?“
“Sacre-dieu!“ tillade en annan röst vid sidan; “ni stack mig i ögat med fingret ... ni är antingen galen eller drucken, s’il vous plaît!“
“Pardon!“ svarade Cambon och satte sig ned med tvänne förbannelser i sitt hjerta.