Andra akten af Le violon du diable:
Teatern är i tvänne afdelningar. I den ena, en täck paviljong, ligger Hélène inslumrad på en soffa. Urbain ligger på knä framför denna, med läpparne på Hélène’s öfver soffkanten hängande hand. Det torde vara svårt att afgöra hvilkendera i denna stund har den ljufvaste drömmen, hon som sofver eller han som vakar. I den andra afdelningen, en större värdshussal, är en mängd landtfolk sysselsatt med lek och dans. Alltid framställes det goda landtfolket på scenen lekande och dansande, liksom det icke hade annat att göra.
Det är ingen obetydlig sväng, kunna vi försäkra, ty franska operans ballett, utom solo-dansörer och solo-dansöser, består af öfver 300 figuranter. Kören är icke heller någon småsak, ty den är ännu talrikare. Det blir något af, när alla dessa komma tillsammans jemte en bataljon fotfolk och fyrtio husarer till häst, såsom vi sågo i “Charles six“, en grann, men hårdsmält opera af Halévy, som visserligen behöfde stödja sig på “la claque.“
Urbain lemnar den älskades hand och går ut i salen, med anhållan att det goda folket, som icke kan hålla sig tyst när det dansar, täcktes maka sig ut och dansa i solhettan, hvilken anhållan genast uppfylles, ty det goda landtfolket är äfven alltid färdigt att lyda. Urbain ämnar derefter återvända till paviljongen, hvilket är ganska naturligt, då han blir varse en öppning i golfvet, hvarutur rökhvirflar stiga, som deremot förefalla mindre naturliga. Men när han i detsamma möter doktor Matheus, finner han ordspråket besannadt: “Ingen rök utan eld.“
Urbain störtar baklänges med händerna för ansigtet. Det betyder: “Nu tar fan vid mig!“
Doktor Matheus slår sig flere hvarf på bröstfickan, lik den som är ute på vigilans, och pekar på afgrundshålet. Det betyder: “Monsieur! jag vill ha betaldt för instrumentet ... Var så god stig ned på kontoret och liqvidera!“
Urbain vänder bort ansigtet och slår ifrån sig med afviga handen. Det betyder: “Monsieur! begär icke att jag skall ha kontanter morgonen efter det jag enleverat en vacker, men arflös flicka! ... Och dessutom har jag icke tid, ty jag skall dricka café-au-lait med min älskarinna.“
Doktor Matheus är ingen blodigel, hur mycket man än må ha att anmärka mot hans moralitet och religiositet. Han vill för ingen del ha kontanter, han begär endast en skuldförbindelse, för händelse af dödsfall, och skrifven med blod, emedan bläcket i Brétagne är nästan oläsligt. Urbain vägrar äfven detta, ty han anar en bysättning för evigheten. De äro sig lika de der artisterne.
Doktor Matheus blir förtviflad. Men det är hans eget fel. Hvarför tog han ej förskrifningen genast och innan han lemnade instrumentet? Den obetydligaste skomakare fordrar allra minst sin räkning accepterad, innan han lemnar ut stöflorna. Doktor Matheus var för godtrogen, och likväl, hvem bör känna menniskan bättre än han?
När nu ingenting annat hjelper, börjar han trolla, ty det är alltid sista utvägen. Sålunda trollar han fram en figur så lik Hélène’s f. d. fästman, baron de Saint-Ibars, som det ena bäret det andra. Den förmente baronen går, till Urbain’s stora förskräckelse, helt enkelt in i paviljongen för att borttaga den sofvande Hélène. Men som doktor Matheus nogsamt inser, att han icke har någon makt öfver en flicka, hvars hela brott består uti att hafva rymt med en menniska, som spelar fiol, så framtrollar han äfven en annan figur, alldeles lik Hélène. Med fasa ser således Urbain, huru baron Ibars utkommer ur paviljongen, bärande Hélène på sina armar samt närmande sig med sin dyrbara börda den dörr, som leder ut.