Nu sticker doktor Matheus ett papper under näsan på Urbain och ber honom skrifva under, utlofvande på heder och samvete att, derest Urbain det gör, genast skicka baronen till fanders och föra Hélène tillbaka i Urbain’s armar, hvilket kan komma på ett ut.

Urbain, bäfvande för Hélène’s öde, men ännu mera för helvetet, ty enhvar är sig sjelf närmast, vägrar med en ståndaktighet, som kan reta gallfeber på sjelfva hin.

Doktor Matheus undgår icke heller symptomerna af denna feber. Han sprakar och kröker sig som en påtänd näfver, görande dervid en mängd nya hocus pocus i luften. En demon uppstiger nu och rycker åt sig “le violon du diable“, som han kastar midt på golfvet, der det förträffliga instrumentet ögonblickligen försvinner i en låga, under det att doktorn betraktar den olycklige fiolspelaren med en blick, som säger: “Qvintilera nu, din erkebedragare! drilla nu till dig fröknar, som hafva 100,000 francs i ränta, din erkeskälm! ... jag skall ge dig, jag, för att lura teologie doktorer!“

Urbain knäpper ihop sina händer och ser upp mot himmelen. Det betyder: “Jag lemnar mig i Guds hand!“

Teologie doktorn, bestört öfver denna enkla förklaring af gudaläran, sjunker ned genom jorden under åska och blixt, det förstås; han skall väl gå på samma sätt som han kommit. Den der förklaringen hade Urbain kunnat göra strax. Men det är så likt menniskan. Det rätta ordet kommer alltid i senaste laget.

Urbain, räddad från afgrunden, är likväl ännu långt ifrån att vara lycklig. Hin har ju tagit både fiol och älskarinna. För att öfvertyga sig om sin olycka, skyndar han in i paviljongen.

Hvad ser han? — Hélène, vaknande, reser sig från bädden. Okunnig om att den stora hofmålaren Lucifer nyss fotografierat henne, skrider hon emot sin älskare med ett rosenrödt leende på sina läppar.

Urbain raglar minst tre famnar tillbaka. Den glada öfverraskningen slår honom för hufvudet så att alla skrufvarne lossna. Hélène begriper icke hvad det kommer åt karlen.

Pater Anselmo, det godas skyddsande, hastar in och tycker, liksom Hélène, att Urbain bär sig tokigt åt. Som den helige mannen tror att allt detta härleder sig från brist på stråke och fiol, så framtager han ur sin kåpa en annan fiol, ett instrument som seraferne strängat och Sankt Petrus profvat vid de många barnbalerna i det “blå gemaket“. Det är annat det än fiolen från Lucifers fabrik! Men Urbain stirrar lika kallsinnigt på himla-instrumentet, som om det hade varit salig Nystedts fiol i Upsala.

Religionens och kärlekens förenade bemödanden blifva fruktlösa, ty Urbain står som en målad bock, i hvars mun man fåfängt sticker det doftande betet.