Pater Anselmo lägger fiolen på bordet, korsar sig och vinkar till sig Hélène. Det betyder: “Låtom oss gå i kyrkan, för att bedja ... Hjelper icke det, så få vi väl skicka honom till Danviken, och der blir han nog bättre.“
Derefter går patern, förande med sig Hélène, som badar i tårar. Endast en trogen tjenare stannar qvar. Denne tager himlafiolen från bordet, och hur länge han sticker den under näsan på Urbain, så griper slutligen denne tag uti instrumentet och drar några stråktag, men, tyvärr, bakom stallet, hvilket låter fasligt. Följden af dessa stallmästar-volter blir också att en liten djefvul kommer öfver scenen, ridande på en eldgaffel. Trotjenaren, förskräckt vid åsynen af den lille korspsvarte ryttaren, förklarar huru opassande det är för en mästare på fiol att spela så att det retar hin på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty egenkärleken är den enda skruf, som icke lossnar i en artists hjerna. Förargad kastar han derför stråken öfver till det rätta stället, och nu blir det annat ljud i fiolen, riktiga gudatoner, såsom åtminstone monsieur Saint-Léon föreställer sig. Dermed vare nu hur som helst; följden blir i alla fall guddomlig.
Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en ängel med Hélènes ansigte och, hvad som än bättre är, med Fanny Cerritos armar och ben. Men icke heller nu är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och varm, innan hon, framstäld i marmorn, blef en visserligen harmoniskt formad, men likväl kall, hård och orörlig bild, den man alltid skänker en beundrande blick, men aldrig sluter till ett glödande hjerta.
Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen, skimrande som fjärilen, då han tröstande sväfvar kring en af stormen nedböjd ros; förmildrande som silfverskyn, när den ilar förbi en blek i höstqvällen stirrande måne! Nämn oss den demon, som vågar dröja i hennes närhet! säg oss den dödlige, som ej i tanken kysser hennes fot! Det är icke dansösen som anstränger sig för en blomma, för en diamant; hon är blomman sjelf, diamanten sjelf, som belönande pryder och riktar snillet för dess trogna uppfattning af konstens eviga guddom, liksom inom samma bröst samvetet belönar dygden för dess trohet mot Gud.
Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik, framför den olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det menskliga medvetandet, i fall det möjligtvis skulle hafva förirrat sig bland stjernorna; än höjer hon sig på tåspetsen, en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina armar, dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom trodde hon sig på detta sätt kunna locka upp samma medvetande, i fall det skulle dväljas i djupet af den mörka jorden. Illusionen är fullkomlig. Det är ängeln, af himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och upprätthåller menniskan i pröfningens bittraste stunder.
“Gifves det något så skönt som detta?“ hviskade Armand, under det hans blick sökte högra galleriet, liksom väntade han svaret derifrån.
Adelaïdes hela uppmärksamhet hade vuxit samman med gruppen på scenen och en tår perlade fram ur hennes öga.
“Ja“, svarade Armand, “den som så uppfattar betydelsen af hvad vi nu se, stoftets lidande och himmelens miskund dermed, den är lika skön, ty den deltar i det förra och tror på den sednare.“
Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet. Markisinnan skämtade och skrattade med en af sina kavaljerer. När voro ej silkessammeten och kasimiren en amulett mot “sentimentaliteten“! Armand vände med ovilja sin blick derifrån. Det “sentimentala“ har blifvit ett förlöjligande ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt bröst och det bygger sin äreport på ihåliga läppar.
Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring. Ängelen (Fanny Cerrito) har försvunnit, ty hon har fullbordat sitt verk. Urbain har återfunnit sitt medvetande, sitt förstånd, och det första beviset derpå är att han sätter fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt så bra som vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han går dessa dock ganska nära, och det är ganska vackert det. Hufvudsaken är emellertid att han spelar dem förståndigt. Mången finner hans spel till och med guddomligt, men detta torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska ursprung eller af det välde, som konstnärens goda genius, ehuru för ögat försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga sinnen.