Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad förrän pater Anselmo och Hélène, denna numera utan vingar, skynda in och instämma lifligt i bifallet, såsom man väl kan föreställa sig.
Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan i halsen och dammet på stöflarna. Fortfarande äro hans ögon ut- och invända, och han dänger sig med knytnäfvarne oupphörligen i pannan. Det betyder: “I detta ruckel bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren! ... jag kommer säkert för sent!“
Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas medelst en mängd lättfattliga rörelser i ben och armar att lugna den stackars grefven, som omfamnar sin dotter, likväl skakande på hufvudet, under det han ser på pater Anselmo. Det betyder: “Jag har min dotter helbregda åter, lofvad vare Sainte-Cécile! ... Men begär icke, vördade pater, att jag på mina knän af 800 anor skall vagga barnbarn, som hoppa öfver fiolfodral och rida på stråkar ... begär det ej, mon père!“
Pater Anselmo tager genast upp ur sin välsignelserika benediktiner-kåpa ett papper, som liknar ett diplom, och ett band, som liknar hederslegionens. Det betyder: “Jag kommer nyss från kungen, som är alla munkars vän och beskyddare ... han har på mitt förord utnämnt Urbain till adelsman och riddare af hederslegionen ... hvad säger ni om det, monsieur le comte?“
Den hederlige grefvens ansigte ljusnar och han vinkar till sig Urbain, som öfversäll nalkas, visligen gömmande fiolen bakom ryggen. Grefven trycker hans hand, men skakar ännu på hufvudet. Det betyder: “Allt vore så bra, bara inte den fördömda fiolen vore ... om han ändå kunde spela något annat ... jag ville så gerna dra en spader med min måg!“
Munken är genast framme och bedyrar att under hans ledning Urbain skall tillväxa i alla ridderliga dygder.
Nu först blir grefven fullkomligt belåten och bjuder hela verlden på bröllopet. Urbain lofvar i sin förtjusning att på bröllopsdagen dansa en “pas de deux“ med sin sköna brud, hvilket ännu mera höjer hans aktier i svärfaderns ögon. Grefven har sjelf varit en passionerad dansare den tiden han såsom garnisonsofficer beträdde ärans fält.
Nu går ridån ned, emedan alla måste kläda om sig till bröllopet.
Armand fann det visserligen vara i sin ordning att Urbain fick Hélène, men var förargad på den förre, som icke ref sönder adelsdiplomet och hängde ordensbandet kring näsan på munken. “Hvad det der skall smaka aristokraterne“, sade han för sig sjelf, “att man icke en gång i en ballett vågar bortgifta en adelsmans dotter med en man ur folket, utan att denne först skall göras till adelsman och riddare!“
Han såg upp till venstra galleriet, för att se om icke markisinnan nu med större intresse följde pjesen. Hon fortfor ännu att skämta med samme kavaljer. Men hvad som ännu mer förvånade Armand var att markisinnans kavaljer, under det han talade med henne, oupphörligen höll sin kikare riktad mot högra radens galleri och direkte mot Adelaïde Géronnière, hvilket så mycket mindre behagade Armand Cambon, som berörde kavaljer, utom sina många ordnar, hade det ståtligaste ansigte man kunde se och som visst icke misskläddes af korpsvarta mustascher och pipskägg. Armands blick kom händelsevis att falla på den herrn, som satt bredvid riddaren af de många ordnarna. Denne herre hade likaledes flere ordnar, men icke på långt när så vackert och markeradt ansigte som den förre. Icke desto mindre dröjde Armands uppmärksamhet länge och väl vid den sednare riddaren, ty dennes anletsdrag föreföllo honom så bekanta, utan att han likväl kunde erinra sig hvar han förut sett honom. Emellertid och som herrn med kikaren envist fortfor att styra kurs på galleriet midt öfver, fastän han vid sin sida hade salongens förnämsta skönhet, så fann Armand nödvändigt att, oaktadt sin nyfikenhet hvad den andre herrn beträffade, följa samma kurs och såg, icke heller till sin synnerliga tillfredsställelse, bankirens brorsdotter småle emot den hemske bleke hertigen, som satt bredvid henne.