“Innan hon somnar i natt“, mumlade Armand, “ler hon så lagom!“
Detta sade han eller, rättare sagdt, tänkte med den innerligaste förnöjelse, och likväl skulle han förr hafva gifvit tusen lif, om han haft dem, än förorsakat denna intagande flicka ett ögonblicks bekymmer.
“Förlåt! känner ni den der förnäma damen?“ frågade honom den granne, hvars ögon så nyligen varit i fara för hans finger.
“Ja, det är mademoiselle Adelaïde Géronnière“, upplyste Armand, “brorsdotter till bankiren af samma namn.“
“Mademoiselle? ... jag trodde hon var gift jag“, anmärkte grannen, något förundrad.
“Hvaraf sluter ni till det?“ sporde Armand, som ansåg Adelaïde ännu för ung att gifta sig.
“Af hennes fräckhet“, svarade grannen ogeneradt.
“Monsieur!“ grymtade Armand, färdig att sticka ut sin grannes begge ögon.
“Ja ja, nog vet jag att äfven de ogifta, när de äro rika eller förnäma, kunna sätta kikarn på dussintals karlar ... men de gifta sätta den på hela verlden.“
“Ni kan omöjligt mena den unga damen, som sitter i högra galleriet“, förklarade Armand.