Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som genomträngde stormen:
“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“
Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra.
Folkhopen hejdade sig.
“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“
Folkhopen sänkte sina armar.
Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.
“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“
Några minuters tystnad följde.
“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.