“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.
“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och återstudsar alltid på den som kastat den.“
“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“
“Hvem skall straffa honom?“
“Vi! ... död åt aristokraten!“
“Hvem skall döda honom?“
“Vi! ... död åt penningemenniskan!“
“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en, hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke Juli-hjeltarnes landsmän.“
En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen och friden.
“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“