Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i ropen: “Ned med Carl X!“
“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.
“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den höjer sig öfver alla partier.“
“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en annan.
“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“
I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen. Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från myndigheternas sida.
Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon, nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt: “Merci bien!“
Men riddarens dam försonade riddarens fel.
“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom, naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om hvad ni gjort för oss ...“