“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“
“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är naturligt god och hjertlig.
“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade arbetaren.
“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig! ... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om ...“
“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens jemmerliga stämma.
“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till arbetaren.
“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon.
“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i vagnskorgen.
“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon, hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra.
Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.