Andra kapitlet.
Rue d’Anjou-S:t-Honoré.

Denna gata, belägen inom första arrondissementet, är en af de smalare och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar finnas der, och de till det mesta låga murar, mellan hvilka man promenerar, röja icke heller så stort antal innevånare, att köpmännen kunna ana det löna mödan att derstädes uppslå flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt ut och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna trakt är den första man besöker. Men kastar man en blick inom portarne på dessa låga murar, upptäcker man stora stenplanerade gårdar och deremot svarande palatser, hvilka, icke synliga från gatan, snart uppenbara att man är midt i skötet af den s. k. förnäma verlden.

Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på aflägsna gator, ty dels är det godt att slippa beröringen med det bullersamma lifvet närmare medelpunkten och att, när man vill sofva i ro, kunna obehindrat betäcka gatorna med halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar koka i de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, kunna innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda, fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle närma sig, hafva utvägen till flykt så nära som möjligt.

Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 är Svenska och Norska Legationens palats, der h. exc. grefve G. Löwenhjelm bor och, kanske oftare än någon annan utländsk diplomat, ser sina landsmän vid det gästfriaste bord, som dessutom prydes af den på en gång äldste och ungdomligaste af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven till sig svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under kejsardömets tider Bernadotte, hvilken af Napoleon skall hafva fått detta hus, som förr tillhörde Moreau. Nu är Carl XIV Johans enkedrottning egarinna dertill. Palatset, som är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska vackra knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, skall det icke en gång lemna så mycket som en knappnål i behållning, ja man påstår till och med att den höga värdinnan får betala nöjet att ha ett hus i Paris med omkring 100,000 francs årligen.

Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I huset n:o 11 bodde Armand Dartois de Bournonville, en af Frankrikes mest produktive dramatiska författare; i n:o 15 dog den ryktbare Benjamin Constant, och i n:o 6 slutade år 1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat friheten, sin händelserika bana.

Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der reser sig nämligen ett monument, helgadt Ludvig XVI och Marie Antoinette och kalladt la Chapelle Expiatoire, en dyster korsbyggnad med tvänne långa gallerier, föreställande flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle Expiatoire nu står, var den stora grafven, som emottog de många offren af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi känna, Ludvig XVI och hans gemål äfven hörde. Ludvig XVIII lät år 1815 undersöka den ofantliga begrafningsplatsen och trodde sig hafva fått reda på sin brors och svägerskas ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i S:t-Denis, ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som säkert behagar deras skuggor lika litet som “la fosse commune“ behagar det olyckliga konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln till höger är en marmorgrupp, föreställande Ludvig XVI:s apoteos, och hans testamente är i guldbokstäfver ingraveradt på en sockel af svart marmor; i hemicykeln till venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande Marie Antoinette och religionen, denna sednare framstäld såsom en beslöjad qvinna, bärande korset. På den dertill hörande svarta marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes sista bref till prinsessan Elisabeth. Till höger och venster nedgår man på trappor, som leda till underjordiska likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa, man upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens minne. Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig ett konungapar och värdig en konung, ty om någon fått lida för konungarnes fel, är det otvifvelaktigt Ludvig XVI och hans drottning.

Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till denna berättelse af särskildt intresse, emedan det var i huset n:o 35, eller midt emot enkedrottningens af Sverige palats, som berättelsens hjeltinna i slutet af år 1847 bodde. Ifrågavarande byggnad har också sin lägre mur med inkörsport åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika trappa, uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma i den furstligt möblerade våning, som beboddes af monsieur Géronnière, en af Frankrikes mest ansedde bankirer, och hans sextonåriga brorsdotter, samma unga dam som vi sett rikta sin dyrbara toalett med en messingskedja från la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en af Pariser-börsens väldigaste pelare, ty dess piedestal var en kassakista, lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns blott en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva kapitälet, ty då icke mindre han sjelf än hans beundrare — när har en rik man icke beundrare? — ansågo det fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna uppbära den tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens visa politik, verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna draga jemnt med honom. Visserligen var hederslegionens band ett ganska vackert ornament, men det räckte tyvärr endast till kapitälet, och något mot dess rika förgyllning svarande måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle svära för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var en stor vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri voro lika stora, alla trymåerna i hans förmak lika till höjd och bredd, alla menniskor älskade han lika, blott de voro lika rika som han. Han rynkade lika mycket på näsan åt dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han djupt, om någon hyste en annan tanke om honom än han sjelf.

Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars död han troligtvis skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat en förmögenhet motsvarande hans egen. Den olycklige brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf 10,000 francs i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i bouppteckningen.

Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty modern hade dött tidigare än fadern. Det der var visserligen ganska olyckligt för den unga flickan, men deremot ganska lyckligt för oss, ty, enligt Molière och Beaumarchais, blir en ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig rätt intressant, om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf i en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om denne är ogift och barnlös, såsom fallet var med Monsieur Géronnière, derför att han aldrig kunnat finna en qvinna lika rik och symmetrisk som han sjelf.

Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott tolf år när fadern dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf år är sällan vacker, vann hon alltmer insteg i sin onkels ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att den sanna förtjensten, äfven understödd af penningen, som annars förmår allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill jag smycka dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna af ett par högblå ögon och en purpurfrisk mun, utom allt det guld, hvarmed jag vill beslå friserna. Adelaïde är skön som en af mytens guddomligheter och hon blir rik som Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att gifta henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga vederbörande om nödvändigheten af att ställa statens finanser i bättre skick? Adelaïde skall göra ett godt parti och derigenom blifva den säkra bron emellan rue d’Anjou-S:t-Honoré n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der finansministern residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt går till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom ett sådant besvär verkligen vore något att tacka för, men hvad vinner jag egentligen? en ministerplats med hela dess svit af klander, ovett och fördömelser. Hvad ger jag? skönhet och pengar åt min brorsdotters man, pengar och rang åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men man var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott en skuld att betala och det är min skuld till fäderneslandet. Lafitte uppoffrade hela sin förmögenhet för att skapa Juli-monarkien; jag vill uppoffra något för att stödja den.